if I got to lose you I would die
Min största rädlsa är att förlora någon. Vem som helst. För när det kommer till mig och att förlora persiner är jag den svagaste männsikan som någonsin satt sin fot på denna jord. När man förlorar någon så förlorar man inte bara personen utan man förlorar så mycket mer också. Visst, det finns alltid minnen. Men kommer det verkligen räcka föralltid? För mig gör det inte det. Jag är rädd för tiden. Tiden tar någon gång slut. Tiden varar inte för evigt, det kan va slut imorgon, det kan va om en vecka? Jag är rädd för att dö. Alla gör det. Men vad händer egentligen sen? Jag vill itne dö, jag vill inte tänka på det, för jag har så mycket kvar i mitt liv att uppleva. Men endå dras jag alltid dit. Det är svårt att tänka sig att man bara kanske har en månad kvar på sig att leva. Vad ska men egentligen göra under den månaden? Kommer man fortfarande kunna vara lika stark även när man vet att det är ens sista vecka i livet? Döden är hemsk. Alla får vi ett liv att leva, men ingen överlever det.
Jag har förlorat både min farmor och farfar. Det va inte lätt. Inte någonstans. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag grät, jag log. Men va jag tillräckligt stark för att egentligen le ett äkta leende? Jag förlorade dom med några år emellan varandra. Jag saknar dom så det gör ont. Jag hatar att förlora människor. JAG SAKNAR ER.
Skrev alltid massa brev om er att ni skulle komma tillbaka, vet inte om jag förstod att ni aldrig skulle göra det. Jag hade kvar det brevet hur länge som helst. Grät alltid när jag läste det. Kommer fortfarande ihåg att jag satt ute en sommar och skrev det mamma och pappa fråga vad jag skrev. Svarade bara med att det inte va något.
Vill aldrig förlora någon. Men det är en del av livet men det är nog det svåraste för mig här i livet. Att förlora någon.
Jag älskar er mer än någonsin. Och det va inte förens ni försvann som jag insåg hur svårt det verkligen var att kunna klara sig utan någon man växt upp med eller någon som man levt med.
Kommentarer
Trackback
